En liten plats av Jamaica Kincaid

Jag har länge velat läsa någonting av Jamaica Kincaid, och nu för ett tag sedan så fick jag äntligen läst En liten plats. Det var väl egentligen inte den jag tänkt börja med, men nu blev det så. Planen var att börja med Min mors självbiografi som jag är väldigt nyfiken på.

 I En liten plats möter vi en verkligt rasande författare känns det som. Hon är oerhört skarp i sin kritik dels gentemot de gamla kolonialmakterna, men också turismen som kommit som en följd till denna. Jag fick orimligt dåligt samvete, även om jag aldrig åkt på några långresor och turistat på det vis som beskrivs i boken. Jag fick dåligt samvete för precis allting. Texten visste var den tog, så att säga. Fast ändå inte så det avskräcker från att fortsätta läsa Kincaid, tvärtom. Det är med en fantastiskt skarp blick och lika skarp penna hon beskriver det hon möter när hon för första gången på över 20 år besöker den lilla ön Antigua, där hon är född och uppvuxen.

Hon skickades till Amerika av sin mor när hon var i övre tonåren, och meningen var att hon skulle jobba och skicka hem pengar till familjen. På något sätt skar det sig med familjen, men jag har inte läst in mig alls på vad det var som hände och varför det dröjde så lång tid innan Jamaica Kincaid återvände till den plats där hon föddes.

En liten plats gavs ut första gången 1988, men känns helt rätt i tiden när man läser den idag. Det finns hur mycket som helst att diskutera i denna pärla till essä, och jag förstår precis varför den är så populär som kurslitteratur på universitet runtom i världen.