Francesca av Lina Bengtsdotter

Förra året på Crimetime Gotland så var jag med i en livebokcirkel där vi träffade Lina Bengtsdotter och pratade om hennes debut Annabelle. Cirkeln var i Breakfast Bookclubs regi, och det var en av de absolut bästa punkterna under Crimetime 2017.

Jag tyckte väldigt mycket om Annabelle och hade rätt höga förväntningar på Francesca, som jag tycker blev väl införlivade.

I början av Francesca är Charlie tillbaka på jobbet i Stockholm, men hon mår allt annat än bra. Hon sover dåligt, dricker för mycket och tar inte hand om sig själv alls. Hon har börjat i samtalsterapi, mest för att hon måste pga sitt jobb, men ändå. Det är inte så att hon inte inser att att hon kanske måste börja ändra sin livsstil något om hon ska hålla.

Charlie är mitt uppe i ett påfrestande och ouppklarat fall när hon på omvägar får höra talas om ett 30 år gammalt fall där en 16-årig flicka från Gullspång, Francesca, spårlöst försvinner. Fallet läggs ner, alla är rörande överens om att hon antingen tagit sitt eget liv på grund av depression, eller att hon helt enkelt stuckit och lämnat sin familj, vilken hon var på kant med.

När Francescas bästa vän på internatskolan där de båda går, Noah, dör faller Francesca in i något av ett missbruk och självskadebeteende. Hon är helt säker på att Noah inte tog sitt eget liv, eller att det hela var en olyckshändelse, utan tror att han blev mördad av samma personer som mobbar honom och också bor på skolan.

Av olika anledningar så åker Charlie återigen till Gullspång för att hjälpa sin väninna i en svår situation och hon drabbas hela tiden av minnesbilder av sin mamma och sin barndom. Hon får minnesfragment som hon på något vis anar hänger ihop med Francesca fast hon vet inte alls hur. Charlie märker också att det är långtifrån alla i det lilla samhället som gillar att hon börjar forska i vad som egentligen hände Francesca, då för 30 år sedan.

Miljöskildringarna är väldigt fina och, skulle jag vilja säga, kärleksfulla i Francesca. Det är en respektfull beskrivning av både dåtid och nutid. Inget raljerande över landsbygd kontra storstad eller så, på något sätt. Framförallt tycker jag att dåtiden är extra fint beskriven. Francescas överklassfamilj, internatskolescenerna och hur ortsbefolkningen såg på de rika sommargästerna och vice versa. Jag sugs verkligen in i tiden och det känns som om jag känner hur grusvägarna krasar under mina fötter, och jag ser skogsstigarna och sjöarna framför mig, i ett soldisigt skimmer. Det är nästan som om jag känner lukten av rummen i Gudhammars herrgård. Lite dammigt instängt, sådär.

Lina Bengtsdotter är skicklig på att beskriva de här lite dysfunktionella familjerna, med sina något kantstötta karaktärer. Några kommer starkare ut på andra sidan, några harvar på med tunga minnen i bagaget. Ytterligare några andra blir kanske kvar på den lilla orten och trivs med det, medans andra sm blivit kvar känner sig kvävda och uppgivna, utan att kanske riktigt förstå varför. Alla karaktärer är, tycker jag, fint och ansvarsfullt beskrivna.

Sedan blir man ju mer och mer nyfiken på Charlies mamma. Egentligen mer nyfiken ju mer man får veta. Vem var denna märkliga människa? Hur dåligt mådde hon? Hur tog hon hand om sin dotter? Hur mycket minns Charlie av sin tidiga barndom? Jag undrar lite om det är med mening, och om vi ska få lära känna Betty mer och mer för varje bok? Jag hoppas det!