Författare: Lena Dunham
Förlag: Norstedts
Nja, det här kanske inte riktigt var My kind of Book. Jag tycker att Lena Dunham skriver bra och fängslande, men för min del så är igenkänningen lika med noll och helt ärligt så tycker jag det blir lite tjatigt.
Jag pratade med en kollega om boken idag och jag tänkte att Lena måste ha varit ett hyfsat krävande barn ... Oerhört osäker och rädd för många saker, samtidigt som hon ju var älskad och omhuldad som få verkar det som.
Jag får inte ihop det riktigt med den på många sätt väldigt frigjorda miljön hon växte upp i, och att de (barn och unga i samma situation då det gäller uppväxt, geografiskt läge etc) samtidigt verkade vara världsfrånvända då det kommer till vissa saker.
Säkra på sig själva, företagsamma, gott självförtroende och ett skarp blick för sin samtid. Samtidigt som de verkar bortskämda, lata och hjälplösa? Nej jag vet inte. Det blev ingen bra analys det här. Väldigt virrigt.
Hur som helst så led jag absolut inte under läsningen och jag är glad att jag läst boken, även om den som sagt inte var något för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar