Titel: Öppnas i händelse av min död
Författare: Liane Moriarty
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Jag har också läst! Som så många andra. Det gick som ett sus genom mina flöden på sociala medier under någon vecka. Alla, eller i alla fall väldigt många, verkade läsa Öppnas i händelse av min död ungefär samtidigt.

Det blir ju så med vissa titlar att om man inte är först på bollen, eller åtminstone läser innan det börjar skrivas om den i olika sammanhang så känns det ibland som om man läst fast att man inte ens har öppnat boken. Eller det kanske är en bibliotekariegrej? Vissa titlar kommer man sig helt enkelt inte för att läsa på grund av att man hanterar så många exemplar av boken så många gånger om dagen att man hinner tröttna. Vilket naturligtvis är väldigt synd många gånger.

Öppnas i händelse ... skulle kunna ha varit en sådan bok för mig, men av någon anledning så fick den åka med hem från jobbet och sedan så läste jag den ganska snabbt. Jag var mitt i mellan böcker och kunde inte riktigt bestämma mig för vilken som stod på tur så den slank så att säga emellan.

Jag tyckte om den och jag är glad att jag läst, men jag tror inte det är en bok som kommer att stanna kvar i mitt minne särskilt länge.

Cecilia, som är en högst effektiv mamma och fru (boken utspelar sig förresten i Sydney, Australien, vilket är trevligt) med en plan för alla händelser, klättrar upp på vinden för att leta i sina gömmor. Hon ska försöka hitta igen sin lilla bit av Berlinmuren till mellandottern som för närvarande (denna dotter går stenhårt inför olika ämnesområden i olika perioder och ny är det andra världskriget som är på tapeten) är som hypnotiserad av av andra världskriget.

Lika välorganiserad som Cecilia är, lika oorganiserad är hennes man. Så när Cecilia är på väg ner igen efter att ha hittat vad hon letat efter råkar hon välta en av makens skokartonger så hela innehållet flyger ut. Där ligger så brevet till Cecilia med orden "öppnas i händelse av min död" skrivet utanpå. Handstilen är hennes mans och självklart snurrar tankarna hos Cecilia. Ska hon låta det bero? Ska hon slita upp kuvertet? Ska hon prata med sin man först?

Förutom detta huvudspår i boken får vi också möta Tess, som är bosatt i Melbourne och precis fått veta att hennes man och hennes kusin, som har varit som en syster för Tess i alla år, har blivit förälskade i varandra. Lite brådstörtat tar Tess sin son och åker hem till mamman i Sydney och skriver in sonen på samma skola som Cecilias barn går på.

Där arbetar också Rachel som förlorade sin dotter för längesedan utan att någonsin ha fått reda vad som hände. Dessa kvinnors, och andra människors liv, vävs på olika sätt samman. Dels genom vad som sker i nutid, men också genom tillbakablickar.

Jag gillar det som sagt även om det inte kommer att lämna något bestående intryck. Det är några saker jag hakar upp mig på och några saker som är riktigt snygga. Som t ex sättet att få fram, inte vad som faktiskt hände utan vad som kunde ha hänt, om exempelvis en person hade vetat om någonting som personen inte hade fått veta. Man får alltså glimtar av ett helt annat händelseförlopp än det som faktiskt inträffade. Plötsligt ser man flera parallella berättelser vilket om man fortsätter den tanken nästan kan bli lite svindlande! Vilket kan vara rätt frustrerande samtidigt som det kändes lite uppfriskande och som ett nytt grepp.

Sedan störde jag mig lite på en händelse på slutet som jag inte vill gå in för mycket på för att inte spoila, men det var lite mycket arvsynd för min smak där. En känsla av att det var ok att barnen skulle sona föräldrarnas brott.