Panic av Lauren Oliver

Titel: Panic
Författare: Lauren Oliver
Förlag: Clays ltd

Nu har jag läst färdigt Panic, och jag känner att jag måste skriva lite mer om den än vad jag gjorde i mitt tidigare inlägg. Den här boken förtjänar många läsare och jag kommer att göra mitt bästa för att få ut den på bibblan och jag hoppas verkligen den kommer att översättas.

Jag hade bara läst 'Resten får du ta reda på själv' av Oliver tidigare och den läste jag på svenska. Det märks att det är samma författare, och jag gillade 'Resten ...', men det här är så mycket bättre.

Jag får ta och ta itu med Delirium-trilogin, som jag alltså har oläst. Både Panic och 'Resten ... ' är klassade som ungdomsböcker, och med 'Resten ...' kan jag förstå det, men jag känner mig lite tveksam inför klassningen av Panic. Kunde lika gärna klassas som vuxen, tycker jag nog. Perfekt att tipsa gymnasieelever och "unga vuxna" (märkligt ord det där) om. Men, som sagt, även vuxna. Jag tycker faktiskt det här känns lite som JCO, och ganska mycket som Megan Abbott, som jag ju fallit pladask för nu det sista. Ja, inte Oates då, henne föll jag för för längesedan, men Abbott.

Huvudkaraktär i Panic är Heather som bor i en "trailer park" tillsammans med sin drickande, drogande mamma och lillasyster Lily. Vi får också lära känna Nat (Heathers bästa kompis), Dodge (ensamvarg med dold agenda) och Bishop (även han en av Heathers bästa vänner sedan de var små, men också den hon till sin förvåning inser att hon är kär i).

Varje år på avslutningen startar Panic, som är en sorts tävling som går ut på att utföra riktigt svåra utmaningar tills bara en deltagare återstår. Hon eller han kammar hem en stor pott pengar. Det hela är naturligtvis olagligt och det är ett väldigt hemlighetsmakeri kring hela företeelsen. Det är också något som pågått i den här lilla staden under lång, lång tid. Många vuxna och i viss mån även polisen blundar för vad som händer och låter deltagarna hållas.

Alla deltagarna har sina egna privata skäl att delta, och är därmed så klart olika mycket motiverade att vinna. Heather tror nog från början att hon anmälde sig pga av att hon precis blivit dumpad av sin pojkvän och känner sig övergiven . Hon känner också en enorm hopplöshet inför framtiden och också en stor oro över hur hon ska kunna ta hand om sin lillasyster.

För Nats del är det pengarna och ingenting annat. Dodge däremot har en helt annan agenda. Han deltar pga av att han vill hämnas sin syster. Ett öga för ett öga, den typen av hämnd. Eller rättvisa skulle han nog kalla det själv. Hans syster blev invalidiserad några år tidigare när hon var en av två deltagare kvar i tävlingen. Sista momentet är alltid en biltävling av typen kör så fort du kan och väj aldrig undan. Någonting hände med hennes bil och Dodge är helt övertygad om att den var mixtrad med av killen som vann.

Nu vill Dodge vinna Panic för att hämnas. Men han vill också allvarligt skada den yngre brodern till killen som orsakade hans systers skador. Systern kommer förmodligen tillbringa resten av sitt liv i en rullstol.

Ett helt grundläggande skäl för alla deltagare under alla år som egentligen inte nämns så mycket, det är mer underförstått, är att vinstpengarna är en väg bort från stan. Det känns som om de flesta

Det är många fler karaktärer med i Panic, och många av dem är riktigt intressanta. Vad jag fastnar för mest är dock relationen mellan Heather och Bishop. Det finns så mycket där. Så mycket underförstådd förståelse för hur man är och varför. Om man sedan bortser från att jag tycker mycket om de olika karaktärerna och hur Oliver har tecknat dem, så är det här dessutom en riktig nagelbitare. Det blir fruktansvärt spännande, och framförallt slutet är riktigt snyggt.

Det finns några lösa trådar som jag hade velat se förklarade på ett eller annat sätt som jag inte vill gå in närmre på av rädsla för att spoila för mycket. Att läsa Panic har gjort att jag på min önskelista på nätbokhandeln numera har lagt till Annabel, Raven och Vanishing girls av Lauren Oliver. Läsning som jag ser mycket fram emot.

Just det ja, en sak till. Nu när jag läst lite recensioner och tankar av andra om Panic, efter det att jag själv läst så håller jag inte alls med om att det skulle vara någon sorts Hungerspelsvariant. Jag tänkte inte på Hungerspelen överhuvudtaget när jag läste. Jag hoppas verkligen inte att det avskräcker nyfikna läsare.