Gästbloggare N

Titel: Visenterna
Författare: Ulf Lundell
Förlag: Wahlström & Widstrand
Gästbloggare N

Har just lagt ifrån mig Lundells senaste roman Visenterna och kommer på mig med att ömt stryka den längst ryggen innan jag placerar den i hyllan där raden av Lundellböcker blivit alltmer skrymmande. Ganska symboliskt för denne slugger att ta plats, breda ut sig, på gott och ont.

Mest på gott. Det är svårt att inte låta sig förföras av den kompromisslösa ”skiter väl i vad som är lagom och förnuftigt” attityd som alltid varit ett signum för Ulf Lundell. Personligen hoppade jag över den förra romanen ”Allt är i rörelse”.  Kände då att jag inte orkade eller hade lust att ta del av en gnällspiks terapiskrivande. Fick uppfattningen att han fastnat i ett ältande om Sveriges förfall sedan 67.

Visenterna, är till skillnad från vad som sagts, en roman som inte känns speciellt självbiografisk. Visst är det säkert människan Lundell som lurar bakom romanfiguren Frank Kornfeldt, men med en mycket tillspetsad karaktär, inte utan ironisk distans. Denne figur är ofta gnällig och emellanåt rent ynklig.

Han kämpar med känsla och förnuft och känslan vinner fyra av fem gånger vilket frustrerar honom.Han vill vara hård och tuff men matar de otacksamma pilfinkarna och skjutsar vilsna ungdomar till slutstation och önskar dem allt väl. Trots att han egentligen säger sig inte vilja ha sällskap i sin allt förstora halvskräpiga bil. Vad fan ska man vara medmänsklig för? Fåglarna går an, men människorna?

Förutsägbart giriga och egocentriska bekräftar dom ständigt sin roll som förgörare av allt det vackra här på vår jord. Han är förbannad på folk i allmänhet och kulturjournalister och politiker i synnerhet. Visserligen är han noga med att inte dra alla över en kam men människor som går efter och lever på att tycka till om andra tycker han, paradoxalt nog, extra illa om.

Frank Kornfeldt lever sitt liv som ett experiment som handlar om att klara sig själv - ensam.Oberoende och less eller snarare mätt på all form av gemenskap. Ändå ställer han upp på intervjuer,men ångrar sig givetvis när han ser sig ha fallit till föga åter en gång. De människor som han genom sitt jobb tvingas ha en relation till strävar han efter att ha så kortvariga möten med som absolut är möjligt.

Vidare har han ett väldigt speciellt förhållande till den ”gamle rockern” Ulf Lundell.  Han stjäl av någon outgrundlig anledning en av dennes slitna gamla skor, blir utlyft från hans loge av en stor vakt, och ångrar sig sedan djupt och skickar tillbaks skon till skivbolagets adress. Resor upp från Österlen till Stockholm görs tvångsmässigt och leder i bästa fall till en glimt av positiv nostalgi men övervägande till vånda, ånger och ilska. Stockholm har blivit ett koncentrat av det han avskyr.

Låter det som en kul bok? Jag tycker faktiskt det. Den kämpande människan som krampaktigt

försöker visa att han kan styra över sitt valda utanförskap men som snubblar och till sist inte kan komma ifrån att livet inte är mycket värt utan att bli älskad och sedd. ”Hatten jag fick av min far var alldeles för liten. Men den vande sig” sa Samuel Becket. Lundell visar i den här romanen prov på denne tidiga förebilds svarta humor.

Mycket underhållande, tänkvärt och läsvärt enligt min uppfattning. Han möter naturligtvis kvinnan till sist. Inte under några översvallande känslostormar utan snarare med ett sansat, kanske uppgivet konstaterande av behovet av närhet. Även för den grinigaste av ensamvargar.

Kan ändå inte låta bli och tänka på hur denna roman blivit om den friserats med känslig hand. En utmejslad bild av visenten så som den framställs i de allra sista sidorna. Det är som att romanen kräver alla dessa sidor för att nå fram till de sista så sprött och återhållsamt vackert skrivna.

Men då hade det ju å andra sidan inte varit en Ulf Lundell roman. På gott och ont.