måndag 21 april 2014

Mitt hjärta brast lite...



...när jag fick höra att jag hade rätt i att The Deadstring Brothers hade splittrats, och att det då inte skulle bli någon Sverigeturné nu i vår.

Det här är en lite konstig text för mig att skriva. Det är ju inte ett vanligt inlägg om någon boktitel eller något annat litteratur eller biblioteksrelaterat. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och helt ärligt så vet jag egentligen inte varför jag skriver den. Sedan har jag absolut ingen aning om jag ska publicera de andra inlägg jag skrivit om bandet eller om det är stopp efter det här. Vi får se vad som händer. Men, det här är någonting som jag har haft med mig nu ända sedan i mars förra året, och det är inte så att det bleknar precis. Snarare tvärtom. Lite bakgrund till alltihop hittar man HÄR, där jag skriver om när vi var på Pustervik och lyssnade på Deadman och the Deadstring Brothers (dsb i denna text).

Sedan dess har jag läst massor om dsb. Jag har läst alla recensioner och intervjuer jag kunnat
hitta, från första albumet och framåt. Jag började lite i fel ordning, med senaste albumet 'Cannery
Row' som kom ut ganska snart efter spelningen på Pustervik. Jag hade ingen aning om vilka de
var, och vad de gett ut tidigare (tack Spotify!), så jag började lite trevande läsa lite intervjuer och
recensioner i samband med den då pågående turnén.

Om jag nu kommer att publicera de texter jag skrivit om bandet, så slog det mig att jag gör lite som jag gjorde när jag började leta information om bandet. Jag börjar lite i fel ordning i och med att jag börjar med att berätta att det, just nu i alla fall, inte finns något band.

Jag insåg ganska snabbt, då för ca ett år sedan, som också framgår lite i min förra text, att den här bandkonstellationen som var ute på turnè förra året var helt ny, och att bandet haft ett uppehåll på några år, innan 'Cannery Row' turnén. Under det här uppehållet hade Kurtis Marschke (grundare och frontman) kört solo, som Deadstring Brother.

När Jeremy Mackinder (basist i dsb under två år och också han från Detroit, Marschkes hemstad fast han numera är bosatt i Nashville), lämnade sitt band Whitey Morgan and the 78's (som jag inte har lyssnat på alls), beslöt de sig för att köra tillsammans som dsb. Nathan Kalish (som också har sitt eget band,'Nathan Kalish and the Wildfire, som jag lyssnat litegrand på och gillar!) var också med från början, tror jag, i den här tappningen som varat sedan 2012 någon gång. Planen var, enligt många av de intervjuer jag hittat, att turnera oerhört intensivt under två års tid.

Enligt Marschke är det helt nödvändigt för ett band inom dsb:s genre att turnera så mycket som
möjligt, något som dsb aldrig egentligen haft någon möjlighet att göra någon längre tid, beroende
på olika turer med bandmedlemmar samt problem med arbetstillstånd etc på grund av att halva
bandet tidigare bestått av britter.

Det har under alla förhållanden varit hur kul som helst att följa bandet på fb och att läsa om dem i bloggar och recensioner. De har blivit oerhört väl mottagna överallt. Folk öser lovord över dem, vilket det har gjorts från allra första början har jag märkt, ju mer jag läst. Jag har förundrats över hur de orkar. Kollar man in spelschemat är det inte många dagar de inte spelade jan t o m oktober 2013. En annan vinst med att jag följt det här bandet är all annan musik jag hittat till. Dels band som de själva berättar om i intervjuer etc, och dels band som nämns på exempelvis fb-sidan. Mycket tacksamt!

Under det riktivt intensiva året 2013 spelade dsb dessutom in ytterligare en skiva, med covers, i september. Därför blev jag lite förvånad när det inte dök upp några nya inlägg på fb om när turnén skulle starta upp igen. Jag hade hört att de skulle vara tillbaka i Sverige någon gång i februari eller mars 2014, och såg såklart mycket fram emot det. Veckorna gick och det hände absolut ingenting på fb-sidan.

Sedan rätt var det var så dök det upp en bild med en smått kryptisk text, på bara Kurtis Marschke.
Strax därefter ändrades både profilbild och omslagsbild till foton på enbart Marschke. Då blev jag
misstänksam. Jag kände mig modig och slängde iväg en fråga (jag har haft turen att ha lite mejlkontakt med Kurtis Marschke, som verkar hur trevlig som helst) om hur det låg till.

Svaret jag fick var att det inte finns något band för tillfället, men att det egentligen inte är något ovanligt med det. Sedan 2008 har han haft ett antal roterande musiker i bandet, och sedan under hela 2011 och 2012 turnerade han på egen hand.

Som jag förstod det så handlar det mycket om ekonomi, att det är oerhört dyrt att ha ett helt band ute på vägarna under lång tid. För en helt utomstående så känns det lite märkligt (och orättvist!), att det inte skulle gå att lösa iom att de haft så otroligt mycket spelningar samt fått ett sådant positivt mottagande överallt. Man blir lite smått galen av avundsjuka över att man inte kan ta sig dit, när man läser inlägg på fb från olika ställen de spelat på. Ställen som man skulle ge mycket för att besöka ... Jag får börja spara pengar så jag kan åka till USA och fara runt och lyssna på en massa bra musik på alla de här ställena. Innan man blir för gammal och grå!"

Att det inte finns något band och att det därmed inte blir någon turné känns hur som helst oerhört trist.

Jag hoppas verkligen att på något sätt kunna se en spelning med Kurtis Marschke hyfsat snart igen. Antingen som soloakt, eller med någon annan bandkonstellation.

Vad jag har försökt att göra med allt det här jag läst om och funderat över det senaste året, är att skriva texter utifrån de intervjuer och recensioner jag har hittat på nätet. Jag har försökt att, efter det här inlägget, få någon sorts kronologisk ordning på det hela.

Inte vet jag varför jag blivit så fascinerad av det här bandets historia, men det var någonting förutom själva musiken då, som grep tag i mig. Det känns som om jag vill veta precis hela historien bakom. Hur det kom sig att bandet startade från första början. Det finns iof information om bandet från början, på nätet, men jag vill gå längre tillbaka, med vad som hände innan bandet bildades. Var bandmedlemmarna med i andra band tidigare? Vilka i så fall? Har de kunnat leva på sin musik? Andra yrken vid sidan om? Ja, ni hör ju … Hur många frågor som helst. Kanske har jag också några svar. Vi får se.

En del av vad som fängslade mig är helt klart Kurtis Marschkes röst, som jag skrev lite om i förra inlägget också. Helt grym röst. Sedan så tror jag det är rösten i kombination med texterna. Den där totala närvaron i sången ihop med att hans texter är som små berättelser, som triggar igång min fantasi. Jag har märkt att jag fortsätter att fundera på texterna och karaktärerna i texterna långt efter det att jag slutat lyssna på musiken. Lyssna själva!

Nedan har jag listat några av recensionerna jag hittat om Cannery Row. I stort sett alla, utom de två jag lade längst ner, är helt positiva. Det de har gemensamt förutom lovordandet, är jämförelserna med de tidiga Stones, och då framförallt att Kurtis Marschke låter väldigt lik Jagger. Jag kan hålla med till viss del, men absolut inte så till den milda grad som en del påstår.

Det ser inte så trevligt ut med länkarna rätt upp och ner sådär, men det får bli så den här gången. För mycket pysslande än vad jag orkar med just nu, med att bädda in dem!

Jag har inte länkat till några intervjuer, det kommer i något inlägg längre fram, om jag bestämmer mig för att publicera resten.

För min del så föredrar jag Marschkes röst framför Jaggers röst alla gånger. Jag gillar ju Stones, men lyssna själva, Kurtis Marschke har en grym röst!

Som sagt, jag kommer absolut fortsätta lyssna på det här bandet, och jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer mer! Antingen med Kurtis Marschke på egen hand, eller med annat band. Tills dess så får jag väl fortsätta klura på vad det är som gör att just den här musiken sätter fart på mitt välbefinnande, min kreativitet, min nyfikenhet och mycket mycket mer.





http://www.rockthebodyelectric.com/2013/04/album-review-deadstring-brothers.html innehåller en del faktafel gällande körtjejerna. Som är den fantastiska Kim Collins på Cannery Row. Kim Collins och hennes man Scott Collins är tillsammans The Smoking Flowers. Även det ett riktigt bra band, jag har hittat till genom dsb!








http://exclaim.ca/Reviews/FolkAndCountry/deadstring_brothers-cannery_row Inte så positiv!

Några som jag gärna länkar till igen är Rootsy Live, de arrangörer som tog hit dsb förra året. Genom dem har jag också hittat mycket, för mig helt ny, musik!
kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar