Ond skörd

Titel; Ond skörd
Författare; Sharon J. Bolton
Förlag; Telegram förlag
Recensionsexemplar

Plötsligt såg man Sharon J. Boltons namn överallt i bloggosfären. Sådär som det blir ibland, utan att man vet hur det egentligen startade. Ett namn, en författare, som är på allas läppar. Självklart blir man nyfiken! Ofta bildar man ju sig någon form av uppfattning redan innan man ens läst en rad i själva boken, av det det man läser om en bok eller författare, och visst hade jag mina aningar att jag skulle gilla Ond skörd.

När Tom är tolv år flyttar familjen in i ett hus som är byggt precis kloss an kyrkogården i den lilla staden Heptonclough. Ganska snart märker Tom att det är någonting som inte stämmer i samhället. Bland annat ser han en flicka som bara visar sig ibland, en flicka som ser lite märklig ut. Tom försöker förklara för de vuxna, men de lyssnar inte. Småsyskonen ser också flickan, men de säger ingenting så de vuxna tror att Tom hittar på.

Det går så långt att Tom får träffa en psykiatriker, Eve. Eve är tveksam och vet inte riktigt vad hon ska tro. När hon får klart för sig att även den nya prästen hör röster och råkar ut för märkligt otrevliga saker, blir hon än mer förbryllad.

Staden har en mörk historia, med en del otrevliga händelser med försvunna barn. När historien verkar upprepa sig kommer sådant som man försökt sopa under mattan åter upp till ytan.

Det här är snyggt, suggestivt och mycket spännande. Det är alltid otrevligt när det är barn (och djur!) inblandade, och ibland undrar man ju...Varför läser jag det här?! Det är ju förfärligt! Men, men, det dröjer aldrig särskilt länge innan jag sitter där igen med något lika mörkt i mina händer.

Direkt när jag var klar med Ond skörd reserverade jag Rov, Boltons förra roman. Idag när jag kom till jobbet låg den där och väntade på mig. Helgen är räddad!

Jag läste någonstans (Bokbabbel?) att Bolton skulle kunna vara en blandning av, jag tror det var, Elly Griffiths och Elizabeth Hand. Jag vet inte riktigt. Jag älskar Elly Griffiths, men jag tycker hennes böcker är mycket snällare. Ja, det är ju mord och ruskigheter där också, men med lite mer mysfaktor, eller hur? Elizabeth Hand har jag än så länge bara läst Generation Loss av (inlägg kommer hyfsat snart!), men kommer definitivt att fortsätta med. Där har man mer mörka stråk, som jag tycker återfinns i Ond skörd. Hur som helst så var det här lika bra som jag hoppats och trott, och jag kommer definitivt att följa utgivningen av S J Bolton även fortsättningsvis.