Det kändes lite tomt...

...när jag läst ut

Titel; Huset vid havets slut
Författare; Elly Griffiths

Förlag; Minotaur

Precis som det gjorde med de två första böckerna i serien om Ruth Galloway också. Lite orolig var jag ju, att trean inte skulle hålla måttet, att man skulle bli besviken. Men nejdå! Mysfaktorn är lika hög här i tredje delen av denna välskrivna deckare som i de båda första.

Nu är det flera veckor sedan som jag läste ut boken, och som vanligt är det inte bra att vänta med att skriva om en bok man precis har läst. Hur bra den än är, så tycker i alla fall jag att det är lättast att skriva om en bok när man har den i färskt minne och inte hunnit läsa en massa annat efteråt. Men, eftersom jag inte skrivit någonting alls på bloggen på alldeles för länge blev det som det blev.

Som vanligt så njuter jag av att läsa om platsen, Norfolk, där romanerna utspelar sig. Det känns som om Elly Griffiths genuint gillar den här platsen på jorden, och det förmedlar hon bra till oss läsare. Sedan kan man ju inte annat än att tycka om Ruth, Nelson och de andra. De känns som riktiga människor med sina fel och brister.

I den här boken så hittar man skelettdelar djupt begravda i sanden i en klippskreva. Det visar sig vara skeletten av sex män från 40-talet. Mitt under kriget med andra ord. När det sedan står klart att männen blivit kallblodigt avrättade, skjutna i huvudet, samt att det är tyskar det handlar om, står kriminalkommisarie Harry Nelson med ytterligare ett brott från en annan tid att lösa. Tur då att han kan ta hjälp av Ruth Galloway!

Som sagt; välskrivet, härliga miljöer, väl sammansatta karaktärer med hög charmfaktor och en helt ok deckar historia. Det kommer man rätt långt med. Lägger man sedan till att Ruth fortfarande inte talat om för någon vem som är pappa till lilla Katie samt att Nelsons fru plötsligt lägger märke till en speciellt formad virvel i Katies hår under namngivningen, så hinner man (jag!) knappt avsluta trean förrän jag börjar längta efter fyran!