Titel; Farsta fritt fall
Författare; Ulrika Lidbo
Förlag; Alfabeta
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till. Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.
Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.
I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.
Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.
Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.
Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.
Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!
Författare; Ulrika Lidbo
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till. Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.
Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.
I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.
Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.
Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.
Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.
Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!
Detta inlägg är även publicerat på Annettes bokblogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar