tisdag 29 mars 2011

Djävulsdåd och änglavrål!

Titel; Djävulsdåd och änglavrål
Författare; Helena von Zweigbergk
Förlag; Raben & Sjögren

Jag har läst en hel del litteratur för yngre barn det senaste, mot vad jag brukar. Annars har det ju mest blivit  ungdom/YA/vuxen för mig. Men, i och med mitt nya jobb så blir det lite barnlitteratur för alla åldrar. Kul! Nu senast läste jag Helena von Zweigbergks Djävulsdåd och änglavrål.

Det är Åke som en dag när han är ensam hemma (mamma är och storhandlar) hör ett mystiskt ljud från loftgången utanför lägenheten där Åke bor tillsammans med sin mamma. Pappa har flyttat till USA med sin nya fru. Åke blir både förskräckt och nyfiken när han upptäcker att det är en livs levande ängel som sitter där på hans snowboard, under en trasmatta, och snyftar...

Han vet väl inte riktigt hur han ska hantera det här, men tillslut så tar han mod till sig och gör det enda rätta; Han bjuder in ängeln på varm O'boy och mackor vid köksbordet! Det visar sig att anledningen till att ängeln, som Åke döper till Mimmi, är lite ledsen för att hon har ont i en vinge och att det är en liten djävul som är boven i dramat!

Åke förstår ju att den där lilla djävulen ska man ju passa sig för, han tycker ju inte man ska vara elak och göra andra människor illa...Eller, kanske man kan vara lite elak och ge igen mot någon som länge varit elak själv? Kanske kan man ta lite hjälp av djävulen till det? Bara en gång? Eller kanske två? Åke skulle behöva lite hjälp i kampen mot skolans taskigaste kille, han som är riktigt taskig mot Åke, men allra mest elak är han  mot Sören.

Det här är en historia om gott och ont och om det som finns lite mitt i mellan. Allra bäst tyckte jag nog om beskrivningarna av lilla ängeln Mimmi och lilla djävulsflickan Rita (Åke döpte henne till Rita, samma namn som pappans nya fru har...), och det faktum att till slut så är det faktiskt Åke själv tillsammans med Sören som löser situationen, och att mobbaren Martin får ett besök av den lilla goda ängeln Mimmi på slutet. Kanske är det Martin som mest av alla behöver en snäll ängel hos sig?

tisdag 22 mars 2011

Glömde en...

Ytterligare en ungdsomsbok som jag ser mycket fram emot att läsa!

Hopplöst efter

Jag ligger hopplöst efter när det gäller att skriva inlägg om det jag läst på sistone. Men det ska bli bättring! Några av de titlar jag kommer att skriva om hyfsat snart är;

Ungdomsböcker





Barnböcker för lite äldre barn;

Vuxen

måndag 21 mars 2011

Häxor, vampyrer och demoner

är de tre typer av väsen, som förutom människan vandrar omkring på jorden i;

Titel; Alla själars natt
Författare; Deborah Harkness
Förlag; Forum

Människorna vet inte någonting om vare sig häxor, vampyrer eller demoner. Frågan är hur länge existensen av dessa väsen kan hållas hemlig om ett krig dem emellan bryter ut?

Japp, nu har jag läst ut den här tegelstenen om vampyrer och annat smått och gott på dryga 690 sidor...Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag tycker. Det känns lite grand som när dotterns kompis storögt frågade dottern; Tittar din mamma på Twilight filmerna???!!! Och det gör jag ju. Tycker jag de är bra? Njae, jag vet inte riktigt, men eftersom jag läst böckerna (Mycket för att jag ville läsa dem med tanke på mitt arbete. Inbillar jag mig i alla fall. Det kan mycket väl vara så att jag hade läst dem ändå, jag hade nog varit för nyfiken för att kunna låta bli.) ville jag absolut se filmerna.

Visst finns det bättre böcker än Alla själars natt, men jag tycker absolut inte det var bortkastad tid att läsa den. Sedan kanske jag inte kommer att plöja igenom de andra delarna när de kommer. Eller så kanske jag gör det? Vem vet. Jag tyckte det svajade något i den här första delen. Trögt i början, men sedan tog det fart och jag tyckte det blev riktigt bra, för att sedan blir lite väl snårigt med lite väl många spår. Samtidigt behövs kanske alla de där olika spåren och förklaringarna för att få ihop berättelsen.

När boken börjar så träffar vi på Diana Bishop, som är en häxa som i stort sett förnekar sitt magiska arv. Hon är amerikan, men forskar för tillfället i Oxford, England. Av en slump beställer hon upp ett alkemistiskt manuskript från magasinet, ett manuskript som är förhäxat och varit borta i många hundra år. Utan att veta vad det är hon fått tag på bryter Diana förtrollningen. Denna handling drar igång en hel räcka händelser som bland annat leder till att Dianas vägar korsas med den bildsköne vampyren Matthew. Tillsammans försöker de förstå vad det är för dokument Diana stött på, och varför, efter vad det verkar, alla vampyrer, häxor och demoner vill lägga vantarna på boken.

Bäst tycker jag nog om de delar där man får träffa Dianas vimsiga häxmostrar och Matthews, till en början, tvära vampyrmamma och andra släktingar. Det känns, lite otippat, som en blandning av Twilight och Marian Keys stora, röriga Irländska familjer. Stökigt, mysigt och kärleksfullt. Fast med riktigt otäcka häxor och blodtörstiga vampyrer då förstås.

Som sagt, jag har inte riktigt bestämt mig ännu, för vad jag tycker om det här. Så här ett par dagar efter avslutad läsning känner jag mig yr och lite lätt matt när jag tänker på boken. Jag behöver nog smälta den lite innan jag egentligen vet om jag gillar den eller inte!

torsdag 10 mars 2011

Ungdomsdebut

Jag läser ju en hel del ungdomsböcker, så gissa om jag blev glad när jag fick hem Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson, i brevlådan. Har så klart redan börjat läsa och återkommer med tankar om boken på recensionsdatum!

Boken ges ut på Gilla böcker som stod för utgivningen av tre av mina favoriter förra året;

Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Himlen börjar här av Jandy Nelson och
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt

Så jag har höga förväntningar!

onsdag 9 mars 2011

Omöjlig kärlek

Titel; Feber
Författare; Maggie Stiefvater
Förlag B Wahlström

Feber är den, av många, hett efterlängtade uppföljaren till Frost. Försöket att få Sam att behålla sin människoskepnad har lyckats, och Grace borde vara överlycklig. Naturligtvis så är hon glad för detta, men samtidigt är det annat i tillvaron som stör. Hon har, för kanske första gången i sitt sjuttonåriga liv, hamnat på kollisionskurs med sina föräldrar, och det verkar inte som om de hittar en väg att kommunicera med varandra. Det är bara bom stopp.

Konflikten handlar om Sam, som föräldrarna anser har dåligt inflytande över Grace, de vill inte att de ses så ofta som de gör. Och då är de inte ens medvetna om att Sam faktiskt tillbringar i stort sett alla nätter i Grace rum. De har helt enkelt bestämt sig för att inte tycka om Sam. Från att ha varit mer eller mindre ointresserade av hur Grace tillbringar sin tid så ska de plötsligt ha koll på allt hon gör och med vem hon gör det. Tidigare har det ju snarast varit så att föräldrarna varit frånvarande och att Grace fått tillbringa många kvällar hemma i huset helt ensam.

Sedan är Grace själv inte frisk. Hon drabbas av hög feber, illamående och näsblod. Både hon, Sam och kompisen Isabel, är nog på det klara med att det har någonting med vargarna att göra, men Sam och Grace vill nog inte riktigt erkänna det ens för sig själva.

Sam är oerhört lättad över att han får behålla sin mänskliga form. Detta är vad han drömt om, att få vara med Grace och att kunna utveckla sin sång och sitt låtskrivande, att leva ett lugnt och normalt liv. Komma tillrätta med sina hemska barndomsminnen och se till att göra vad han kan för flocken.. Allt borde vara bra. Samtidigt känner han ett enormt ansvar nu när Beck har antagit en permanent vargskepnad. Sam är också förbryllad över varför Beck har valt att förvandla några av de nya flockmedlemmarna. Han kan inte förstå anledningen till att sångaren i bandet Narkotika ska tillhöra vargfamiljen. Han hoppas att Beck har haft någon särskild anledning till sitt beslut och han hoppas att Beck tagit rätt beslut. I slutet av boken anar man att Beck faktiskt hade en plan med att förvandla Cole, det var inte helt solklart men jag tror att vi får en förklaring i trean när (hoppas det blir hyfsat snart!!!) den kommer.

Jag tycker absolut att tvåan höll måttet. Jag var lite rädd för att det skulle kännas som en upprepning och att handlingen inte skulle föras tillräckligt framåt, samt att karaktärerna inte skulle hålla måttet. Men, som sagt, jag tycker den håller och efter den fruktansvärda cliffhangern på slutet så ser jag mycket fram emot trean!

Framförallt så gillar jag den där lågmälda torra humorn som kommer fram då och då, som när Sam efter att ha frusit sig halvt fördärvad ute i sin bil i väntan på att kunna smyga in i Grace’s rum säger någonting i stil med att ”Vi borde kanske fundera över att byta livsstil. En annan bra sak i tvåan är att karaktärerna djupnar något. Man lär känna Sam och Grace bättre, och likadant är det med Isabel, som tar ganska stor plats i boken.

Jag kommer ihåg att jag var väldigt tveksam innan jag läste Frost. Efter Twilight-böckerna och andra vampyrböcker tänkte jag; Herregud varulvar, nej det orkar jag inte med….Men det gjorde jag och jag tyckte om den, tyckte den kändes fräsch och inte alls som något som skrivits i kölvattnet av succén med Twilight. Jag fick samma känsla nu. Det här känns fräscht och lite annorlunda. En annan fördel, om man nu ska jämföra med twilight, är att böckerna inte alls är lika tjocka, Man får inte någon känsla av att det är med en massa ovidkommande information enbart som utfyllnad.

Nu ska jag ta och ta reda på om trean kommit ut på engelska och om det finns någon information om när den kommer på svenska!

Tillägg; Den ska tydligen komma i juli 2011 på engelska...Då blir det nog att läsa trean på engelska, för jag tror inte jag har lust att vänta längre än så.

Inläggget är även publicerat på Annettes bokblogg

söndag 6 mars 2011

Vass egg; Oerhört obehagligt och väldigt, väldigt bra

Nu har jag äntligen läst;

Titel; Vass egg
Författare; Gillian Flynn
Förlag; Jentas

Det börjar bli lite av en ful ovana, men för säkerhets skull så varnar jag för spoilers redan så här i början av inlägget...

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta av Gillian Flynn. För en gångs skull så hade jag inte läst så mycket om vare sig författarskapet eller titeln. Vilket jag tror var bra. Jag visste ju att det skulle vara mörkt, men inte att det skulle vara riktigt så nattsvart som det faktiskt var. Och, hjälp vad bra. Jag var fast precis med en gång.

Nu några dagar efter det att jag läst ut boken har jag dock funderat en del över den allra första meningen. Kortärmat? Ja, ni som läst Vass egg förstår vad jag menar. Att Camille skulle ha haft kortärmat på sig på arbetet kan väl inte stämma? Missar jag någonting här?

Man kan inte tro, i början av den här berättelsen hur trasiga människor man kommer att stöta på innan den sista sidan. Det börjar lite försiktigt med Camille Preaker, journalist, som får i uppdrag att bege sig till sin hemstad, Wind gap, för att skriva om ett mord på en liten flicka som inte har blivit uppklarat. Nu har det skett ett annat försvinnande. En annan liten flicka är borta och nu är man rädd för att det handlar om samma förövare och att man ska hitta även den andra lilla tjejen mördad. Tidningen Camille är anställd på är ingen av de större dagstidningarna i Chicago, där hon är bosatt, och både hon själv och tidningen skulle behöva ett riktigt scoop. En stor nyhet som man är först på.

Camille är som sagt bosatt i Chicago och har ingen som helst kontakt med sin mamma. Mamman är gift med en man som inte är Carolines pappa, men som mamman gifte sig med redan när Camille var riktigt liten. Sin riktiga pappa har hon aldrig fått vet vem det är. Det finns en halvsyster, Amma, som Caroline knappt känner alls. Hon var liten när Caroline flyttade hemifrån. Det fanns tidigare en annan syster, som är död. Hon var sjuklig i hela sitt liv och tillslut så dog hon.

Man förstår med en gång att detta är en djupt dysfunktionell familj, man (jag!) ryser när man lotsas fram mellan mamman, Adoras, känslokalla uttalanden och Ammas galet dubbla uttryck. Det känns som om båda två gränsar till någonting man inte riktigt vill komma i kontakt med. Amma uppför sig ena dagen som en liten unge som får ett tvättäkta vredesutbrott när hennes dockskåpsbord inte har exakt samma mönster som den verkliga förlagan, och nästa dag beter hon sig som en oerhört avancerad tonåring som provar det mesta i drogväg och inte verkar främmande för någonting, vare sig det handlar om sex eller våld.

Caroline har inte varit tillbaka i många dagar förrän även den andra lilla flickan hittas mördad, och precis som förra gången har alla tänderna dragits ut. Ja, ni märker själva, det är en fruktansvärt obehaglig historia.

Jag ömmar så för Caroline, och lider med henne när man förstår hur uppväxtåren var, och vad hon fick stå ut med. Man undrar hur illa det egentligen var, när man undan för undan får klarhet i det där som är Carolines fruktansvärda hemlighet.

Det finns så många olyckliga, störda och allmänt deprimerade människor i den här romanen. Liksom en del djupt skadade och obehagliga, kapabla att utföra de mest fasansfulla handlingar. Detta skulle kunna ha varit en smaklös historia, enbart frossande i hemskheter, men det är det inte. Parallellt med allt det hemska finns det fina och stöttande människor. Människor som vill andra väl.  Karaktärerna är så väl sammansatta att de verkligen känns levande.

Slutet är lika brutalt som oväntat. Jag trodde jag listat ut hur det låg till, och blev sedan övertygad om att jag hade haft fel, för att sedan precis det sista kastas tillbaka igen. Mycket skickligt konstruerat Det är suggestivt och träffsäkert, och jag kommer definitivt att plocka åt mig (klicka hem blir det nog, tror inte den finns på bibblan) Dark places inom kort!

Jag skrev i början av inlägget att jag inte läst så mycket om boken innan, och det har jag inte gjort, men jag har faktiskt läst att översättningen skulle vara helt katastrofal. Det tycker inte jag. Det kan ju vara så att jag var så tagen av själva historien att jag inte var så uppmärksam på översättningen, men det var hur som helst ingenting jag reagerade över överdrivet ofta under läsningen. Men, för att ha någonting att jämföra med som tänkte jag läsa Dark places på engelska. Den kanske inte ens är översatt? I så fall blir ju valet desto enklare!

Jag blev av med min plats i solen...

Planen var att sitta på altanen med en kopp kaffe och en trave böcker att välja mellan, men jag var lite sent ute. Icke-bibliotekskatterna hann före. 







torsdag 3 mars 2011

Favorit i repris är

Titel; Konsten att tala med en änkling
Författare; Jonathan Tropper
Förlag; Gilla böcker

En riktigt, riktigt bra bok! Jag njöt hela vägen. Otroligt bra flyt i språket, lagom sorgligt, lagom dysfunktionell familj i bakgrunden och en huvudperson som man verkligen vill veta mer om. Inte bara huvudpersonen förresten, utan fler av karaktärerna känns som personer som man (jag!) skulle vilja känna i verkligheten.

Undrans om det kommer fler översättningar? På det Jonathan Tropper har skrivit tidigare? Vad jag vet så är det här den första av hans romaner som översätts till svenska? Eller så får jag väl läsa dem på engelska, för läsa dem det ska jag.

Boken handlar om Doug som blivit änkling alldeles för tidigt i livet. Han är i trettio årsåldern och hans fru, Hailey, dog i en flygolycka när de bara varit gifta i två år. Doug sörjer och har gjort så i ett år. Han fungerar inte bra alls, han dricker för mycket, ältar sin sorg och tar helt enkelt inte alls hand om sig själv.

Han är otrevlig mot sin familj och inte alls tillmötesgående gentemot Russ, Hailyes tonårsson som bodde hos Doug och Hailey medan hon levde. Efter mammans död flyttade Russ hem till sin pappa och dennes nya fru och deras gemensamma barn. Detta är ett arrangemang som ingen av de inblandade är speciellt lycklig över. Russ vill mycket hellre flytta tillbaka till Doug, men Doug vill inte ta det ansvaret, samtidigt som han påpekar att han är ju faktiskt inte alls Russ pappa. De är ju inte ens släkt.

Under den likgiltiga fasaden gentemot Russ så anar man redan tidigt att Doug egentligen bryr sig mycket mer än vad han vill och vågar erkänna.

Hur som helst så har det gått ett år sedan dödsfallet och Dougs familj, framförallt hans tvillingsyster och Russ, tycker det är på tiden att han rycker upp sig. Inte slutar sörja, men kanske vänder blicken lite utåt, uppåt och inte enbart inåt, nedåt.

Grejen är att Doug vet att det kommer att vända, förr eller senare. Han vet att han till slut kommer att hitta ut ur sin bubbla, börja umgås med folk igen, skaffa sig ett nytt liv, kanske till och med finna en ny kärlek. Men, han är inte där ännu. Han vill bli lämnad ifred en stund till. Det här att han faktiskt är medveten om hur han är, varför han gör som han gör och att han faktiskt inser att saker och ting kommer att förändras framkommer i de krönikor han skriver för sin försörjning.

Som sagt; en väldigt bra bok med ett starkt driv hela vägen som jag redan har tvingat på flera personer i min omgivning!

Inlägget är tidigare publicerat på Annettes bokblogg

onsdag 2 mars 2011

Känner mig mest förbryllad

efter att ha läst;
Titel; Rebeccas hemligheter
Författare; Sally Beauman
Förlag; Månpocket

Obs! Spoilervarning lite varstans i detta inlägg!

Jag var verkligen fruktansvärt nyfiken, och ville verkligen att boken skulle vara bra. Jag hade hoppats på någon riktigt klurig, men ändå i sammanhanget helt logisk sorts "förklaring", till dels vad som hände den där sista kvällen i Rebeccas liv och dels till vem Rebecca egentligen var.

Nu fick man ju till viss del reda vem hon var, var hon kom ifrån, vem hennes mamma var och kanske (?) vem pappan var. Men ändå så känns det som om väldigt många frågetecken finns kvar. Eller rättare sagt; förklaringarna gjorde, i alla fall för mig, att det finns fler frågetecken nu än tidigare...Inte helt tillfredsställande. Alla motsägelsefulla uppgifter! Rebeccas dagbok säger en sak, som sedan efter vidare efterforskningar visar sig vara fel...

Boken börjar så lovande. F d fredsdomare Arhur Juylan får ett paket skickat till sig. Ett paket som innehåller en liten svart dagbok med de handskrivna orden "berättelsen om Rebecca" på framsidan. Där finns två bilder inklistrade i boken, en bild av ett barn som ser ut att vara utklätt, kanske i maskeraddräkt, och ett gammalt vykort föreställande Manderley. För övrigt är boken helt tom.

Juylan blir upprörd över paketet och bestämmer sig för att sammanställa de anteckningar han i alla år har sparat gällande Rebeccas död och Manderley. Han har, efter vad man förstår, alltid haft en gnagande känsla av oro när det gäller vad Rebecca egentligen råkade ut för. Att han var Max de Winters vän tillika fredsdomaren som tillkallades för att medla kvällen då de Winter anklagades för mordet på Rebecca av Rebeccas kusin, har inte gjort saken lättare. Även om så gott som alla inblandade var hyfsat överens om att det faktiskt var självmord det handlade om, eftersom Rebecca samma dag hon dog fått reda på att hon var obotligt sjuk, så har Juylan hela tiden känt sig övertygad om att Max de Winter dolde någonting för honom. Ännu säkrare på detta blev han vid jordfästningen av Rebecca, i familjens gravkammare, vid Manderleys kyrka.

Denna inledning plus att Beauman tidigt introducerar en man (som man märker "har ett förflutet"!) som heter Terence Grey, som även han är mycket intresserad av Manderleys historia. Efter bara ett kort tag, dock, förstår man att det han egentligen vill veta mer om är enbart Rebecca och hennes historia.

Ellie, Juylans dotter som har blivit kvar hemma för att vårda pappan, verkar också så lovande. Skärpt och iakttagande, man förstår att hon vet mer än vad som framkommer i dialogen.

Ja, jag tycker verkligen om boken i början och en bra bit in i handlingen. Sedan blir det lite för mycket av allt. Det är inte bara Rebecca som bär på hemligheter. I stort sett alla inblandade har åtminstone en stor sak att dölja. Det blir för många spår, för många svar vilka i sin tur leder till ännu fler frågor. Så där håller det på. Nej, berättelsen hade mått bra av att bantas ned något och att helt ta bort vissa bitar. Samtidigt så förstår jag Sally Beauman! Det finns så mycket att nysta i, ett så rikt persongalleri att ösa ur. Svårt att hejda sig då.

En del som jag tycker kändes helt onödig är den där Mrs Danvers uppenbarar sig, i London. Var kom det ifrån? Det kändes mest som om att man var tvungen att stoppa in henne någonstans i boken för att det skulle vara märkligt om hon inte var med?

Hur som helst så kommer jag alltid att grubbla över; Hade Rebecca någonting med sin fars död att göra? Varför ljög hon annars om den i sin dagbok? Höll Terence Grey's tant May honom undan från Rebecca (förutom vid det där enda tillfället i kyrkan) med flit, för att hon inte litade på henne? Blev Rebecca "styvsysterligt" behandlad av sin moster och sina kusiner under den där tiden då hon var inneboende hos dem? Eller är det en omskrivning? Blev hon väl omhändertagen, men uppfattade det själv annorlunda? Eller ljuger hon medvetet i dagboken? etc etc.

Ja, det finns en hel del att funderar över. Jag får raskt slänga mig över någonting annat som gör att jag kan lägga mysteriet med Manderley åt sidan.

Sedan tycker jag inte alls om hur Mrs de Winter II beskrivs i Rebeccas hemligheter! Hon har blivit en bitter person (vilket kanske inte är så konstigt i och för sig, efter allt hon har råkat ut för), som på många sätt har skrivit om sin egen och Max de Winters historia. Nej, jag hade hoppats (som jag skrivit i ett tidigare inlägg) att hon skulle ha gift om sig och fått ett gäng barn att ta hand om! Men, det är klart, kanske efter den här sista trippen 'down memory lane', så kanske hon åker tillbaka till Kanada och lever lycklig i alla sina dagar!

Inlägget är även publicerat på Annettes bokblogg